Hur mår socialtjänsten?

Inlägg 2015-04-07
Författare Lars Ljungman


Som handledare möter jag och mina kollegor många socialsekreterare i handledning. Under de senaste åren har vi kunnat se en utveckling som vi upplever som mycket oroande. Socialsekreterare (framförallt inom myndighetsutövning) beskriver att de inte hinner med att göra det arbete de anser sig behöva för att barn och familjer ska kunna få hjälp. Samtidigt som resurserna har minskat har antalet ärenden ökat och socialsekreterare blir klämda mellan att hinna med alla ärenden och att samtidigt möta klienter på ett sätt som stämmer med deras värderingar. Resultatet blir att arbetet som socialsekreterare mycket handlar om att hantera stress och känslan av otillräcklighet. Man ser klienters behov men har inte tid eller resurser att hjälpa dem. Inte sällan märks detta som en uppgivenhet under handledningstillfällen – duktiga och etiska socialsekreterare inser vad som behöver göras men ges inte möjlighet (resurser och tid) att genomföra det. Som handledare blir det vår uppgift att lyfta perspektivet och påtala att detta inte ska ses som den enskilde socialsekreterarens (eller ens socialkontorets) dilemma utan härrör från strukturella förändringar inom hela välfärdssektorn. Två forskare, Marika Melin och Wanja Astvik, har gjort en omfattande forskningsstudie där de studerat stress och strategier inom välfärdssektorn. En del av deras resultat av forskningen beskriver de som att:

”Socialsekreterarna berättar om en vardag med allt fler och tyngre ärenden, medan lättare ärenden avskrivs, ”slaskas”. Den som påtalar problem blir skuldbelagd och får veta att den inte gör ett bra jobb.

– Budgetkraven ligger som en tung, våt filt i knät på socialsekreterarna. De hamnar i en ständig moralisk konflikt där de måste förhandla med sin egen professionalitet.

När verkligheten inte stämmer med ens yrkesvärderingar uppstår en dissonans. Antingen får man ompröva sina egna värderingar eller också jobba så mycket att man på sikt riskerar att bli sjuk. Alternativet blir att säga upp sig, vilket många gör.

– Det blir en negativ rörlighet där de som slutar är unga nyutbildade, just dem man inte vill bli av med. Det leder till problem med kompetensförsörjningen.”

Marika Melin och Wanja Astviks forskningsresultat är tydliga och kan ses som en tröst och förklaring för alla som upplever en frustration när välfärdssektorn får allt knappare resurser. De beskriver en utveckling som tar sin grund i NPM, New Public Management, som infördes efter en modell från bl.a. bilindustrin. Den har dock inte visat sig fungera inom välfärdssektorn som det var tänkt utan lett till organisationer där dialogen minskat och kritik uppåt tystas ner.

För mer information kan den som vill gå in på länken nedan:
http://www.arbetsmiljoforskning.se/stress/stressade-socialsekreterare-l%C3%A4mnar-yrket

Lars L

__________________________________________________________

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *