Göteborgs Centrum för Kompetensutveckling

Arkiv: januari 2017

(En något kortare version av denna text publicerades i tidningen Metro mitten av hösten 2016)

”Öppna era hjärtan” sa Sveriges före detta statsminister i augusti för två år sedan, och Sverige gjorde det. Att det trygga, välfärdslandet Sverige skulle hjälpa människor på flykt att skapa en trygghet för sig själva och sina barn ansågs vara en självklarhet. Cirka ett år därefter syntes bilder på treåriga Alan som drunknat under flykten från krigets Syrien. Alla hjärtan i Sverige blödde och vi öppnade dem ännu mer. Nu, i oktober 2016, är vi långt bort från dessa värderingar. Välfärdslandet Sverige finns inte mer, åtminstone inte för de som behöver det som mest.

Det talas ofta om förra årets flyktingkris. Vi menar att krisen aldrig tog slut. Krisen är nu. Fler människor än någonsin är på flykt runt om i världen. Varje dag drunknar barn som Alan under kampen för ett liv utan bomber, utan väpnade rörelser, utan våldtäkt, utan förtryck. Tyvärr har Sverige sedan förra året valt att blunda, titta bort och att sluta hjärtat. Sverige avskärmar sig från flyktingkrisen, när den i själva verket pågår överallt omkring oss. Så även inom Sverige – men i en form som gemene man inte märker av.

Föreställ dig att din 15-åring, efter ett liv fyllt med krig och våld, hamnar i ett främmande land utan någon familjemedlem. Barnet talar inte landets språk eller kan dess koder. På vägen dit har barnet blivit slagen, utnyttjad, fängslad, sett medresenärer mista livet, tvingats gå utan mat i flera dagar samt gråtit sig själv till sömns varje natt. Allt detta i kampen om en framtid. Detta är verkligheten för alla de barn vi möter. Vi som skriver den här artikeln är socialsekreterare och familjehemssekreterare inom socialtjänsten och vårt ansvar är att ordna boende för de barn som söker asyl innan de fyllt 18 år. Vårt ansvar är att utreda deras behov och därefter koppla på insatser för att deras utveckling och hälsa ska vara god. Vi ska hjälpa dem att integreras i det svenska samhället. De barn som kommit själva till Sverige har enligt svensk lag och Barnkonventionen samma rättigheter som alla andra barn. De ska behandlas som alla andra barn. De har ett värde lika stort som alla andra barn. Verkligheten är en annan.

Den 23 september skrev Magdalena Runesson i GP Debatt om att en ny verklighet har knockat oss. Vi kan inte annat än instämma. Det pågår just nu vad som närmast kan liknas en häxjakt på de barn som kommer ensamma till Sverige. De allra flesta av barnen vi möter saknar id-handlingar, då de kommer från länder där det aldrig existerat fungerande samhällsinstitutioner som genomför åldersregistrering. Migrationsverket höjer åldrar på löpande band med en för oss obefintlig bedömning och barnen, som nu anses vuxna, kan med enkelhet utvisas till ett land som riskerar bli deras död. Regeringens utrensning kan fortgå utan att någon finns kvar för att protestera. Konsekvensen av en åldershöjning är förödande. Att det sker utan förankring till verkligheten är ett övergrepp. Om Migrationsverket höjer din ålder till en 18-årsdag som inföll innan du sökte asyl, riskerar du att på dagen bli av med allt stöd: kontakt med socialtjänsten, ditt boende, din gode man, din närmiljö, din skola, din BUP-kontakt, din trygghet, dina kompisar. Är detta receptet för en lyckad integration? Har vi då gjort allt arbete i onödan?

För de asylsökande barn som oavsett åldershöjning fyller 18 år, har praxis varit att de behåller sitt stöd från Socialtjänsten, för att vi vet att det är till deras och integrationens bästa. Sedan regeringens och kommunens abdikering och medföljande lagförslag samt riktlinjer och rekommendationer, ska vi nu avsluta dem samma dag de blir myndiga. Detta oavsett hur vi bedömer deras behov och oavsett vad erfarenhet säger är grunden för en lyckad integration. Är vår professionella bedömning om barns bästa inte längre någonting värd?

De få barn som hinner få uppehållstillstånd innan de blir myndiga ska enligt den nya politiken förväntas ordna eget boende och Socialtjänstens stöd blir minimalt. Vi undrar vilken verklighet beslutsfattarna lever i. Har inte bostadsbristen i Sverige varit ett faktum i många år? Utan ekonomiska resurser, utan kontakter, utan samhällskännedom, och utan ett svenskklingande namn förväntas du trots det kunna ordna bostad lättare än en infödd svensk 25-åring med heltidsjobb. Vi menar att socialtjänsten fortsatt bör ta det ansvar som de ensamkommande barnens föräldrar är förhindrade att ta, detta både vad gäller det lagstadgade försörjningsansvaret fram till 21 års ålder och tillgången till stödjande och trygga vuxna.

Vi vänjer oss, vi accepterar och vi tillåter. Om tio år frågar vi oss; varför gjorde vi inte något? Konsekvenserna för dessa barn, och för samhället i stort, kommer att vara förödande grova och vi kommer enbart blicka tillbaka på denna tid med skam.

Hos ensamkommande ungdomar finns en kapacitet och viljestyrka högre än hos många vuxna. Om barnens föräldrar, deras mamma eller pappa fått se vad barnen lyckats åstadkomma hade de kunnat vara stolta. Istället känner vi den stoltheten, alla vi som dagligen möter dessa barn i våra jobb. Men trots deras kapacitet och längtan efter att få bli en del av vårt samhälle kan de inte åstadkomma det omöjliga – vi måste också släppa in dem.

(Följande socialsekreterare som står bakom artikeln från respektive stadsdel)

SDF Örgryte-Härlanda
Hannah Granberg
Mattias Hagby
Anna-Lena Bengtsson
Helena Hammarström
Josef Prytz
Susan Höglund
Elin Pilhem
Agneta Martinsson

SDF Centrum
Liz Engberg
Anna Glaerum
Anna Jansson
Louise Brattberg
Elin Björk
Susanne Akunyemi

SDF Majorna-Linné
Frida Vikmo
Joan Lindsay
Lena Strömvall
Sofia Görts

Familjehemssekreterare
SDF Majorna-Linné:
Åsa Andersson
Anders Bengtsson
Johanna Hagström
Laila Lenander
Niloufar Farrokhnia
Raghda Al-Idani

SDF Lundby
Amanda Persson
Johanna Groop
Lova Borna

SDF Askim-Frölunda-Högsbo
Josefin Svensson
Lovisa Westlund
Maria Ege
Negin Forouahn
Petra Ivarsson

SDF Västra Hisingen
Emma Sahlstedt
Emma Lindelöf
Karin Alander
Said Rasti
Sanna Stendahl
Ulrika Johansson

Fredagsseminarium den 12 maj 2017, kl. 13.00-15.30
FULLBOKAT!

Repris från fredagsseminariet 24 november 2016

”Narrativ praktik och olydnadsstrategier”

Jonas Karlsson och Emma Thorén, båda socionomer och psykoterapeuter verksamma vid GCK, kommer att tala om hur ett narrativt förhållningssätt i möten med människor skapar utrymme för ’frigörelse’ och motstånd ur förut ’tvingande’ omständigheter.

Såväl professionella som de människor de möter i sitt arbete upplever idag ofta sin handlingsfrihet som djupt kringskuren. Under seminariet går de igenom en rad centrala narrativa begrepp (externalisering, personlig agens, alternativ berättelse mm.) och tittar på hur dessa hänger ihop med viktiga frågor om frihet och makt. Seminariet tar också sin utgångspunkt i konkreta situationer från terapeuternas arbete och deltagarna kommer även att bjudas in till praktiska övningar.

Anmäl dig och ange datum för seminariet

Feedback Informed Treatment (FIT)

Scott Miller kommer att presentera verktyg som är baserad på idén om praktikbaserad evidens, d.v.s. klientens egen bedömning av vad som är verksamt i samtalen/kontakten.
Med instrumenten ORS- och SRS-skalorna för klientstyrning och resultatutvärdering som Scott Miller använder, erhålls bättre samarbete och resultat både med de ”lättare” och de ”svårare” klienterna.

Scott Millers föreläsningar, utbildningar och workshops runt om i världen är mycket uppskattade och han är känd för sitt engagerande och humoristiska sätt att presentera sitt material.
Scott Miller är bl.a. författare till böckerna The heroic client (2000), The heart of change: What works in therapy (1999)

scott d millerScott D. Miller, PhD (fil dr i psykologi) är grundare och föreståndare för ICCE, (International Center for Clinical Excellence) Chicago, USA.

GCK har samarbetat med Scott Miller under många år och tillsammans arrangerat många olika uppskattade workshops och längre utbildningar. Många medarbetare från olika enheter inom socialtjänsten, psykiatrin, primärvården, olika behandlings- institutioner, skola/elevhälsa håller idag på att implementera ett feedback-informerat arbetssätt.

Workshopen vänder sig till socialsekreterare, behandlare, terapeuter, boendepersonal och alla som vill utveckla verktyg för utvärdering och kvalitetssäkring av sitt arbete samt sin egna professionalism.

Tid
7 november 2017, kl. 09.00-16.00

Plats
Göteborg

Kursspråk
Engelska och Svenska, Scott talar utmärkt svenska

Kostnad
1 200 kr (moms 300 kr tillkommer)
I kostnaden ingår för- och eftermiddagskaffe
Rabatt till arbetsgrupp på 5 personer, den 5:e personen går gratis
Antalet platser är begränsat.

Anmäl dig senast 10 oktober 2017.  Anmälan är bindande.

Ytterligare info    Kontakta Eva Hellberg info@gck.nu

  • Läs också om
    Feedback Informed Treatment (FIT)
    International Center for Clinical Excellence – ICCE i partnerskap med
    Vision HVB annonserar den tredje Achieving Clinical Excellence-
    konferensen som kommer hållas i ÖSTERSUND 2-4 MAJ 2018
    För program och anmälan: www.ace2018.se